Hallöjsa kära danskar!

Min danske far hade mycket att säga.

Och han sa ofta sin hjärtas mening.

Men han lärde sig aldrig prata riktig svenska.

Räddningen var hans svenska fru, min mamma, som kunde skriva både poesi och politiska protokoll. Hon fick ta hand om det skrivna ordet i det gemensamma jordbruksföretaget och läsa läxor med oss barn, medan min far pratade på och fortsatte låta som ingen annan i bygden.

Som barn skämdes jag för hans märkliga språkbruk, det var inte ens riktig danska, utan en mustig bornholmska uppblandad med ord som han fångat upp sedan han stigit av båten i Simrishamn efter andra världskriget och blev invandrare i Skåne. Min danska kusin Grete har träffande beskrivit min fars språk som ”hjemmestrikket”. Och nu, när jag inte längre kan ringa honom och höra ett högljutt ”halløjsa” i andra ändan, eller ta del av hans medryckande berättarförmåga, känner jag inte bara saknaden efter en far, utan också en stämma och ett språk som jag växte upp med, och som idag bara finns kvar som en ton inom mig.

I helgen passerade jag Danmark, ja, närmare bestämt Kastrup, på väg söderut. Sedan min fars stämma tystnade för några år sedan, har det blivit en sorts ritual att köpa böcker och tidningar på danska på flygplatsen; ett sätt att hålla kontakten med far och det danska arvet. Jag frågar mig också ibland hur detta arvet påverkat mig. En gammal föreställning säger att dansken skulle vara friare, folkligare och mindre högtidlig, jämfört med den tråkige svensken som tar sig på för stort allvar. Det är faktiskt rent trams, fritänkare och tråkmånsar finns i båda mina familjer, på båda sidor om sundet. Vi är mer lika än olika; svenskar och danskar går in och ut i varandras historia och kultur, delar utvecklingen mot det moderna samhället, dess demokrati och välfärdsstat. Eller som min goda väninna Helle säger: ”Vi holder så vaeldigt af hinanden, selvom vi også kan lide at bagtale hinanden”.

Med idag är det mer hat än kärlek mellan brödrafolken. Kritiken från svenskt håll av den danska invandrarpolitiken har svidit på andra sidan sundet, och de sista veckorna har tonläget skruvats upp till en hat-nivå som får mitt svensk-danska hjärta att snörpas ihop.

Jag läser min nyinköpta danska lördagstidning på flygplatsen och känner olusten växa inom mig. Terrordådet mot Trollhätteskolan och Sveriges beslut att föra en mer restriktiv asylpolitik, tas som intäkt för att Danmark och den danska politiken hela tiden har haft rätt. Här finns ingen medkänsla med grannlandets prövningar, Sverige får skylla sig själv, drabbas man av högerextremistiska terrordåd och anlagda bränder beror det på att man släppt in för många invandrare, inte tillåter en öppen debatt om invandringen, och håller Sverigedemokraterna utanför politiken. Så låter en nästan samstämmig kör i den danska debatten, man klappar sig självbelåtet på det röd-vita bröstet och slipper bruka hjärnan åt besvärligheter som hur vi gemensamt ska lösa tidernas största flyktingkatastrof. Istället för lite klädsam självkritik skjuter man in sig på Sverige och svenskarnas brister. På inte mindre än sju sidor i en av Danmarks viktigaste dagstidningar, i reportage och flera debattinlägg, blir de danska läsarna upplysta om att: Sverige är ett misslyckat Utopia. I Sverige kan människor inte säga sitt hjärtas mening. Sverige är en moralisk polisstat. Svenskarna är naiva, godtrogna, eller ännu värre, politiskt korrekta. Och kören på yttre högerflanken klämmer i med följande slutsats: Det är hög tid för svenskarna att inse att Sverigedemokraterna är ”helt almindelige politikere”, precis som Dansk Folkeparti, och därför bör få ett större inflytande på den svenska politiken.

Halløjsa, kära danskar! Ingen människa eller nation blir godare och bättre av att smutskasta någon annan. Låt oss istället föra ett samtal om hur vi kan bidra till att göra världen till en bättre plats för alla. Vi har ju verktygen, danskan och svenskan, det är bara att prata på, och det gör inget om språket blir lite ”hjemmestrikket”.

Krönikan var först publicerad i Ystads Allehanda november 2015.