I landet där Musse Pigg-öron ger fängelse

Ingen vill låtsas om elefanten i rummet. Palmkronorna vajar utanför de sekelgamla fönstren, Medelhavets vågor skvalpar mot strandpromenaden; på utsidan verkar det normalt, rent av idylliskt, och alla försöker låtsas som om det som sker just nu i Egypten inte händer, i vart fall inte här och nu. Elefanten är den förlorade friheten och rummet råkar denna gång vara en mötessal på Svenska Institutet i Alexandria.

Publiken har nyss tagit del av dokumentärfilmen Women on Walls. Neta Norrmo, filmare från Göteborg, följde våren 2013 gatukonstprojektet WOW i Egypten och nu är hon tillbaka och visar resultatet. Filmen, som vann Anna-priset förra året, rör upp känslorna hos publiken, inte minst hos konstnärerna som deltog i projektet. 28-åriga Lamis har inte långt till tårarna.

”Jag blev väldigt berörd, filmen rörde vid min själ. Allt kom tillbaka till mig, inte bara WOWs gatukonstprojekt, utan kreativiteten som flödade efter revolutionen, när vi konstnärer drömde om att göra en massa projekt tillsammans. Att hålla fast vid den drömmen, det är en kamp idag.”

Hur tuff den kampen är blir smärtsamt tydlig vid debatten som följer efter filmen. Gatukonsten och graffitin som för fem år sedan bäst gestaltade egyptiernas längtan efter frihet och ett bättre liv, har idag nästan helt och hållet försvunnit från det offentliga rummet. Men ingen av konstnärerna som deltar i debatten vågar berätta varför utomhusgalleriet av bilder och budskap som tidigare kunde skådas på gator och torg slutat existera. Vad de verkligen tycker får jag höra när vi träffas efteråt, utom räckhåll för regimens spioner.

”Jag är rädd om mitt skinn”, säger Hashem, som var en av revolutionens mest kända graffitikonstnärer. ”Gatukonstnärer lägger fortfarande upp bilder på sin konst på Facebook och Instagram, men tittar man lite närmare på bilderna inser man att de har målat på väggarna hemma i lägenheten. Ingen vågar längre göra det på gatan”.

Men Facebook är inte heller någon säker plats. Värnpliktig Amr Nohan dömdes i oktober av en militärdomstol till tre års fängelse för att ha skojat till en bild av president Sisi och satt Musse Pigg-öron på honom. Förre presidenten Morsi, som avsattes av Sisi och sitter fängslad, accepterade att muren kring presidentpalatset klottrades full av hans porträtt med åsneöron och clownnäsa. Men Amr Nohans tilltag rubricerades som ett ”försök att störta regimen”.

Rätten att fritt uttrycka sina åsikter har kanske aldrig suttit så trångt som den gör idag. Uppgifter gör gällande att Egypten sedan 2013 har 40 000 politiska fångar, för närvarande sitter ett tiotal journalister fängslade, och varje vecka rapporteras det om nya ”försvinnanden”, kritiska röster som plötsligt hämtas av säkerhetstjänsten och inte går att lokalisera.

”Idag är det viktigare än någonsin att vi är ute på gatorna och berättar vad som händer genom våra bilder”, säger Khadiga. ”Men vi gör det inte, och det får mig att nästan explodera inombords”.

Ett sätt för Khadiga att få utlopp för sin kreativa energi är att skapa ”ljuskalligrafi”, en konstform som hon är ensam om i Egypten. Kvällen på Svenska Institutet i Alexandria avslutas med att belysningen släcks i rummet och Khadiga skriver ”kärlek, styrka och skönhet”, tre ord som lyser upp i mörkret till stöd för kvinnan – och alla – som kämpar för friheten.

”Att skriva vackra ord är inte tillräckligt, det är jag fullt medveten om. Men det håller min ilska och frustration i schack.”

 

Texten publicerades i Helsingborgs Dagblad december 2015. Vill du läsa fler av mina krönikor i HD hittar du dem här.