Monas livsavgörande intervju

Skulle jag orka bli utsatt för detta?

Tänker jag där jag sitter snett bakom Mona i ett ljudisolerat bås på Migrationsverket i Malmö. Vi är fem personer som trängs i båset: Mona, Monas offentliga biträde, migrationsverkets handläggare, tolken och jag. Migrationsverkets handläggare, en ung tjej med långt mörkt hår, ska intervjua Mona i tre timmar, vända ut och in på allt i hennes liv; inget får gömmas undan eller glömmas bort, hur privat det än är, allt måste fram i det ljudisolerade och syrefattiga båset när man söker asyl.

Jag har följt med Mona som stöd vid hennes första intervju på Migrationsverket. Intervju, det för tankarna till samtal som ska utröna om man är lämplig för jobbet, eller frågorna jag som nyfiken journalist ställer till en person i mitt arbete. Men den här intervjun är på blodigt allvar. Den påminner mer om ett förhör och kommer att avgöra om Mona får stanna i Sverige eller ej.

Mona är konstnär från Egypten. Hon kom till Sverige för att delta i sommarens konstprojekt Street Art Österlen. Mona hade inga som helst planer på att stanna i Sverige; när projektveckan var slut skulle hon återvända hem till Kairo. Men något hände när Mona målade på Österlen. Folk avrådde henne från att ensam måla den 40 meter långa och tre meter höga väggen på ett betongmagasin mellan Hammenhög och Borrby. ”Du kommer aldrig att klara av det på så kort tid!” Sa en manlig kollega, också från Egypten. Men Mona som aldrig hade målat en vägg av ett sådant jätteformat eller tagit upp särskilt stor plats bland människor, som sällan höjt sin röst och för det mesta hållit sig i bakgrunden, steg plötsligt fram och sa: ”Det är min vägg och jag ska måla den!”

Konsten befriade Mona. För varje penseldrag kom Mona närmare sig själv, sina egna behov och önskningar. Till sist vågade hon be om hjälp att förverkliga en två år gammal dröm. Mona ville bli döpt. Ett nästan ofattbart steg för en människa som föds in i islam, och när Mona ringde hem till sin syster i Kairo och berättade att hon konverterat till kristendomen, sa systern: ”Du kan inte komma hem, nu får du stanna i Sverige.” Det finns ingen förståelse eller förlåtelse för den som lämnar islam: en muslim som överger sin religion betraktas som en förrädare och riskerar att bli dödad, även av sin egen familj.

Allt detta berättar Mona i det ljudisolerade båset. Hon är inte van att tala så öppet om sitt privatliv, det gör man inte i hennes kultur. Ibland blir hon nervös, pratar för fort och då hoppar minnesbilderna fram och tillbaka, utan ordning i tiden. Men Mona öppnar rum efter rum till sitt inre. Hon sitter samlad på stolen och lämnar över sitt liv och sitt öde i Migrationsverkets händer. Opersonliga tjänstemän som ska avgöra om hennes längtan efter frihet ger henne rätt att leva och bo i Sverige. Mona söker i pausen lite mänsklig kontakt med sitt offentliga biträde, hon som ska lotsa Mona genom den krävande asylprocessen. Men det offentliga biträdet visar med all tydlighet att hon inte är intresserad av Mona som människa, inte ens ett leende kan hon kosta på sig. När intervjun är över försvinner hon snabbt bort på sina höga klackar. Mona är bara ett av många fall i hennes pärm.

Två veckor senare skriver Mona ett brev till Migrationsverket. Det offentliga biträdet varken svarar på telefon eller besvarar mejl, en praktikant på advokatbyrån har istället tagit över kontakten. Mona känner sig ensam och utlämnad till en process som hon inte kan orientera sig i, och till en advokat som inte bryr sig, och ber därför om att få ett nytt offentligt biträde. Mona har själv hittat en advokat genom Svenska kyrkan. Men det hjälper inte. Migrationsverket bagatelliserar Monas begäran och säger blankt nej: ”Migrationsverket godkänner bara i undantagsfall byte av offentligt biträde”.

Det visar sig att det är näst intill omöjligt att byta ut en advokat som är tillsatt av Migrationsverket.

Nu har Mona beslutat sig för att sköta sitt eget fall, utan advokat. Det har aldrig hänt förr, bekänner Migrationsverket. Jag tror Mona klarar det, med lite stöd från sina vänner på Österlen. Konsten har inte bara frigjort och stärkt Mona, den har också förenat henne med människor som vill hjälpa, utan att sätta en prislapp på varje utförd handling.

Nästa förhör äger rum i januari.

 

Texten är publicerad första gången i Ystads Allehanda december 2015. Vill du läsa fler av mina krönikor i Ystads Allehanda sök på mitt namn Mia Gröndahl. Texterna återfinns ofta även i SkåneMedias övriga tidningar som Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda.